Dagens Nyheter – 14 mars 1866, sida 2

frumkallat en förfärlig storm deri; sådan var markisens kareakter. Så förflöto två år. Henriettes helsa blef för hvarje dag allt mera vacklande, och icke ens de lärdaste läkare i Frankrike kunde förklara anledningen till detta förhållande. Så vida icke en händelse inträffat som vi nu gå att berätta, skulle således markisinnan Roqueverde ha kämpat intill döden mot smärtan och försakelsen samt fört med sig sczerpalmen in 1 evigheten; men ödet hade beslutat annoriunda. Underrättelse kom att en aflägsen slägtinge till markisen aflidit i Madrid och gifvit hela sin förmögenhet i arf åt honom. Henriettes man reste då till Spanien och lemnade sin hustru qvar på slottet Roqueverde. Han skulle icke bli borta längre än några veckor; men oförutsedda omständigheter, för hvilka vi cedan skola redogöra, hade till följd att hans frånvaro blef betydligt förlängd. Vi bedja läsaren med oss göra ett besök på slottet åtta dagar efter markisens afresa. Klockan var något öfver elfva på aftonen. Himlen var mörk och åskdiger, luften qvalmig och tung. Ingen vindfläkt satte trädens blad i rörelse; då och då genomskuros skyarne af bländande kornblixtar. En nattlampa spred ett svagt sken öfver Henriettes sängkammare. Den unga qvinnan kunde icke sofva. Ilon salt vid fönstret och bliekade ut i natten, synbarligen försjunken i tankar. Hon drömde om en sällhet som aldrig kunde bli hennes. — Min Gud! sade bon till sig sjelf, hvad de ha varit grymma, de som beredt mig en tillvaro af sorg och trånad i stället för de outsägligt lyckiga dagar jag hoppades få genomlefva.