Dagens Nyheter – 14 mars 1866, sida 2

tillhörde en af Frankrikes förnämsta ätter, och verlden fann naturligtvis partiet särdeles godt, oaktadt fästmannen var sextio och fästmön aderton år. Jlenriette underkastade sie sina föräldrars vilja; hon qväfde sina tårar och på bröllopsdagen svor hon sig sjelf att bli en otadlig maka. Herr Maugirons förtviflan låter icke beskrifva sig. Han blef åter sarama utsväfvande menniska som förr eller, rättare sagdt; han blef tio gånger värre än han förnt varit. I hans slott firades ständigt de ursinnigaste orgier, och de vidunderligaste historier om hans lefnadssätt cirkulerade i provinsen. lerr och fru Lansac tackade Gud att deras dotter icke fått denne usling till man, och de sofvo godt hvarje natt, lugua i medvetandet om att ha ställt klokt till. Stackars menniskor! De anade icke att de ensamma voro skulden till att lasten återfått det offer, kärleken ryckt ur dess armar. Acklyverldenär full af sådana blinda som göra illa, utan att sjelfva veta deraf, och sedan äro stolta öfver sitt handlingssätt. Herr och fru Lansac förlorade intet tillfälle att låta sin dotter veta, huru Maugiron lefde. Henriette åhörde deras berättelser, men svarade aldrig på dem. Hon blef endast blekare än vanligt och följande morgon gåfvo hennes röda ögonlock tillkänna att hon gråtit under natten. Det stackars barnet försökte glömma, men kunde det icke. Markisen af Roqueverde var ej svartsjuk; för öfrigt var han fullkomligt okunnig om det intima förhållande som egt rum mollan Maugiron och Henriette. Men om den minsta misstanke vaknat i hans hjerta, skulle den utan tvifvel ha