Dagens Nyheter – 14 mars 1866, sida 2

Hvad jag förbannar det namn jag bär, den titel, den rang och rikedom man afundas mig! Om jag varit en bondficka, en fattig arbetares dotter, då hade jag säkert blifvit hundra gånger lyckligare än jag nu är! Ack, Henrik, jag får aldrig bli din, men min själ tillhör dig. Hvar är du? Hvarföre har icke Gud tillåtit mig ha dig här hos mig... beständigt hos mig? Hvarföre har Gud icke tillåtit mig bli din hustru, din trogna, ömma hustru? Hvad jag då skulle ha älskat dig. Så tänkte Henriette. Plötsligt tyckte hon sig höra ljudet af steg helt nära sig. Hon vände sig om, herr Maugiron låg vid hennes fötter. Den unga qvinnan gjorde en åtbörd af häpnad och uppgaf ett utrop af förvåning, blandad med förskräckelse. — 0! stammade hon. Ni... här! — Ja... jag... stammade herr Maugiron. — Hur har ni vågat? ... — Skulle jag icke våga allt, för att få komma i er närhet? — Men har ni då icke betänkt att ert uppträdande kan bli en anledning till de största obehag för mig? — Jag har icke tänkt på något, jag harendast vetat att jag älskar er... att jag ärrusig af kärlek... att jag är tokig... att jag dör, om jag längre förblir beständigt skiljd från er. — Oförsigtige! ... Men hvad vill ni mig då? — Höra er... betrakta er... inandas samma luft som ni; se der allt! — Nåväl, ni har hört och sett mig, och nu Henriette tvekade, (arta Y