Dagens Nyheter – 14 mars 1866, sida 1

Äfventyraren, Roman af förf. till Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. AF.) Några ljusstrålar, som genom dörrspringorna inträngde från det närbelägna rummet, belyste salongen der hon väntade, så pass mycket att hon kunde urskilja föremålen. Hon nedsjönk i en ländstol och anställde en serie af föga angenäma betraktelser öfver sin närvarande belägenhet. Hon skulle i detta ögonblick ha gifvit bra mycket, för att åter befinna sig i sin bostad vid Ribaude-gatan. Huastigt rycktes hon ur sina tankar; hon spratt till vid ett ljud, som liknade ett qväfdt utrop af smärtaa Nu kom den okände tillbaka. Hade ej det halfdunkel som herrskade i salongen, beslöjat hans drag, skulle fru Clodion blifvit förskräckt öfver hans dödsblekhet och den gränslösa ångest, som afmålade sig i hans ansigte, hvarifrån stora svettdroppar perlade. — Ni hör? sade han med dof röst. — Ja. — Är ni beredd? — Ja. — Så kom. Han tog några steg framåt, åtföljd af fru Clodion, men stannade hastigt vid tröskeln till det andra rummet, sägande: — Hör mig! — Hvad vill ni? — Jag har sågt er att ni måste ansvara för barnets och modrens lif:::. Ni kommer väl ihåg det?