Dagens Nyheter – 14 mars 1866, sida 1

Fru Olodion gjorde en åtbörd af häftig förskräckelse. — Hvad hör jag! en herre: — Den äkta mannen. — Ah! — Ett obestämdt utrop, det minsta buller kan väcka honom... Då kommer han bitin, och denna sängkammare blir i sådan händelse skådeplatsen för et förfärligt, ett blodigt uppträde, ty endera af oss, han eller jag, måste då uppgifva sin sista suck här. — Mim Gud! min Gud! stammade fru Clodion ytterst uppskrämd; hura skola vi bete oss? — Vara dubbelt så försigtiga, svarade grefven, gå tillväga med all möjlig skyndsamhet. och när aMNt är öfverståndet, genom hvad medel som helst hämma barnets skrik. — Jag ansvarar för mig, sade fra Clodfön. Men denna dam? — Var logn, hon känner faran, hon är modig, och skutle hon också dö af smärta, kam ar vara säker på att hon tiger. Den unga qvinnan vred sig vevkdgen som en orm på sitt läger; men hoa uppgaf intet rop. — Ah! mumlade fru Clodion, ögonblicket är inne, ser jag. — — a fe oo — Medan fru Clodion som bäst fullgör sitt högst oangenäma kall, skola vi med läsarens tillåtelse yttra några ord om förhållandet mellan tvenne : af de personer, som vi sist infört på scenen. Henrik af Maugiron var en förnäm man och : egare af en betydlig förmögenhet. Men till: följd af sin våldsamma karakter och sin fallenhet för utsväfningar var han mycket illa beryk-: