Dagens Nyheter – 14 mars 1866, sida 1

föll henne en djup suck. Fru OClodion gick fram till henne och sade med en röst, hvilken hon sökte ge ett mildt och smekande uttryck: — Var vid godt mod, min fru. Inom en stund är allt öfver. Ett ögonblicks lugn inträdde nu. Grefve Maugirou begagnade sig deraf; han tog fru Clodion i armen och förde henne afsides. — Nå, hvad säger ni? frågade han med låg röst. — Jag hoppas. — Mycket? återtog han lifigt och med glad min. — Ja. Jag tror, både modren och barnet skola bli räddade. Dessa ord uppväckte så stor förtjusuing hos grefven, att han glömde sin värdighet ända derhän att fatta den gamla qvinnans hand och trycka den. — OO! hviskade han, gör såsom nilofvat mig .... Rädda båda, och min tacksamhet för er skall bli gränslös! Fru Clodion gjorde en rörelse, såsom ämnar de hon skynda tillbaka till den sjuka. Grefven hejdade henne, — AÅnnu ett ord, sade han, — Hvad befalles? — Ni ser denna dörr... Han pekade härvid på en dörr å venstra sidan af sängkammaren. -— Jag ser den, svarade fru Clodion. — Nåväl, en fara hotar ifrån det hålet... — Hvarföre det? — En herre ligger och sofver i rummet derinnanför . . .