Dagens Nyheter – 13 mars 1866, sida 2

— Jag tror er vara frikostig, min herre. Betala mig så mycket ni sjelf finner för godt. Den okände tog upp sin börs och räckte den ät fru Clodion, sägande: — Se här har ni femtio louisdorer. Den gamla qvinnan gjorde en djup nigning till tecken att hon var mycket belåten, och den okände fortfor: — Ni skall få dubbelt så mycket, sedan allt är öfverståndet, om jag finner att ni söker göra mig till nöjes. — Ah! utropade fru Clodion, öfvermåttan förtjust; ni skall bli nöjd med mig, det svär Hänmiå tog hon på sig masken och lemnade huset i sällskap med den okände. Denne ledde henne vid handen omkring tjugu minuter; derpå stannade han. — Nu äro vi framme vid vagnen, sade han. Sedan han hjelpt ackuschörskan att stiga upp i åkdonet och sjelf tagit plats bredvid henne, ropade han åt kusken: — I galopp! i galopp!.. Spara icke hästarne, låt dem stupa, om så fordras; men vi måste hinna fram inom en timme. — Skall ske, herr grefve, genmälde kusken. Vagnen sattes i rörelse, och det bar af i svindlande fart. Under hela vägen vexlades icke ett enda ord mellan tru Clodion och den okände. Efter förloppet af en timma stannade vagnen. De båda åkande stego ut, och den okände bjöd ackuschörskan sin arm. De befunno sig nu långt ute på landsbygden. Sedan d2? gått ett stycke framåt, kommo de till en temligen hög stenmur, som omslöt en vidsträckt park. De gingo in genom en liten port, hvil