Dagens Nyheter – 13 mars 1866, sida 2

Härvid framtog den unge mannen en svart sammetsmask, på hvilken inga häl funnos för ögonen. — Ni skall taga på er den här, sade han. — Aha! Jag förstår, ni vill hindra mig från att se... — Sedan leder jag er vid handen ett stycke bortåt. Vi komma då till en vagn, och efter omkring en timmas resa böra vi vara framme, der man väntar oss. — Huru gammalt är det fruntimmer, som behöfver min hjelp? — Knappt tjugu år. — Ar ni säker på att förlossningens stund är inne? — Ja, vi kunna icke nog skynda oss. Den gamla qvinnans drag antogo ett besynnerligt uttryck. Hon lutade sig intill den okände och sade med dof röst, men så sakta som hade hon fruktat att sjelf höra sina ord. — Skall barnet lefva? — Huru! genmälde den okäude. Hvad menar ni? Den gamla smålog. — Jag frågar, om barnet skall lefva, emedan jag, i händelse ni så önskar, lätteligen kan ställa så till att det dör. Den okände kunde ej återhålla en åtbörd af fasa. — Med ert eget lif, ropade han, skall ni ansvara mig för såväl modrens som barnets. — Som ni behagar, jag kan nog förebygga barnets död, såvida icke någon oförutsedd händelse inträffar. — Jag fordrar endast att ni gör ert bästa : : s Och nu, låt höra era vilkor!