Dagens Nyheter – 13 mars 1866, sida 1

Afventyraren; Roman af förf. till Jean Vaäubaron. (Forts. fr. föreg. JA.) — Skämtar ni? utbrast Rolf. — Nej, verkligen icke... Jag skulle ej vilja afyttra dem för en million... För öfrigt har jag icke rättighet att sälja bort dem. — De tillhörå då inte er? — Nej, genmälde juden, min dotter rår om dem, — Ahl! utbrast Ro. i — Men om jag icke kan sälja dem åt er, fortfor juder, är det ingenting som hindrar att jag visar er dem. i — Hvar äro dessa taflor? frågade chevaliern. — På nedre bottnen i Deborås salong. — Rolf kände sitt NKjerta Klappä. Hunslifligaste önskan skulle då ändtligen gå i fullbordan! — Kom! sade juden. De båda männen gingö ned utför trappan och stannade vid dörren till den unga flickans våning. — Vänta ett ögonblick, min herre! yttrade Nathan. Min dotter är här inne i sällskap med en af sina väninnor; jag skall sögå åt henne att hon går in j sin sängkamimare, så att vi få vara ensamma herrar öfver salongeil. Och han gick in samt lemnade vår hjelte ensam med sina svikna förhoppningar. Efter förloppet af en minut visade hah sig åter. Han förde in Rolf i den orientaliska salongen söm vi i det föregående beskrifvit och visade honom de fyra utmärkta taflor, som prydde dess väggar.