Dagens Nyheter – 13 mars 1866, sida 1

och rörelse voro för stora. Omsider tog han till orda. — Jag är en Tremblaye, sade han. — Hvad! utropade juden. Talar ni allvargamt? — Ja, jag är den siste af min ätt. Kuappt hade den unge mannen uttalat dessa ord, förrän ett hastigt buller förmärktes från det närgränsande rummet. Förhänget rycktes hastigt åt sidan och tvenne bleka qvinnoansigten visade sig på en gång. Derpå föll förhänget tillbaka, man hörde ett doft skri och fallet af en tung kropp. — OO, du Abrahams, Isaks och Jakobs Gud! mumlade Nathan förskräekt; hvad är på färde? Och han skyndade åt dörren till sin dotters sängkammare. Rolf följde honom. På juden vek undan förhänget, tedde sig ett oväntadt skådespel för deras blickar. En ung, förfärligt blek flicka låg afsvimmad på golfvet, och den sköna Debora stod lutad öfver henne. I den afsvimmade flickan igenkände Rolf mamsell Lucifer. V. Slottet Roqueverde. Här torde tiden vara inne att i största korthet redogöra för mamsell Lucifers föregående lefnädsöden, eftersom detta fruntimmer kommer ätt spela en icke obetydlig roll i vår berättelse. Vi göra detta så mycket heldre, som hennes historia icke saknar intresse. Aderton år före der dåg, då ehevalier Rött Tremblaye fann mamsell Lucifer afsvimmad i