Dagens Nyheter – 12 mars 1866, sida 3

Emellertid hade han gifvit karlen fem louisdorer i handpenning, och denne väntade nu utanför Nathans hus, för att erhålla hvad som fattades i liqviden. Nathan, som genast kände igen uret, hade då svarat att det var stulet och att karlen icke skulle ha en styfver mera än han redan fått för detsamma. Häremot hade den andre gjort invändningar, hvilka dock tjenat till intet. Nathan hade gifvit honom de fem louisdorer han utlagt och dessutom tre för hans omak samt uppmanat honom att affärda bäraren med det svaret att han helt enkelt icke fick mera än han redan fått. Vid detta oväntade meddelande hade denne blifvit mycket häpen och förbittrad, men icke vågat göra något väsen af saken, hvilket just bättre än något annat bevisade att han stulit uret. Rolf tackade juden på det högsta för hans omtänksamhet och välvilja; derpå tillade han: — Men på det här sättet har jag åter blifvit er gäldenär, min bäste herr Nathan, och önskar nu lifligt att få betala min skuld. — Det är lätt gjordt. — Hur mycket är jag er skyldig? — Det vet ni ju. — Nej, sannerligen icke. — Jag har ju sagt er att jag betalt ut åtta louisdorer för er räkning. Ge mig dem tillbaka, så äro vi qvitt. — Qvitt, nej visst inte!... Än räntan då? — Vill ni ge mig någon sådan, så får ni bestämma den sjelf. — Nåväl, var så god! sade Rolf, i det han tog fram femtio louisdorer och räckte dem åt juden. Denne mottog penningarne med en djup bug