— Mig? — Ja, och jag skulle för längesedan ha gifvit er del deraf, så vida det varit mig möjligt att träffa er. Jag känner hvarken ert namn eller er adress och har derföre flera gånger ställt mig på vakt här vid ingången till spelhuset, i hopp att jag skulle få se er passera. — Det är nu nära en månad sedan jag sist var åt detta hållet. — Ah! Ej underligt då att jag icke sett till er... Emellertid öfvergår jag till sjelfva saken: ni har blifvit bestulen. — flvad, hur vet ni det? — Jag vet det icke bestämdt, men jag har anledning att ta för gifvit det så skett... Nå säg, har ni inte blifvit bestulen? — Jo, svarade Rolf, bestulen och nära nog mördad till på köpet. — Och hvad tog man ifrån er? — Allt guld som jag hade på mig och dertill det ur, som jag några timmar förut igenlöst hos er. — Jaså, sade Nathan. Detta ur är ju en familjeklenod och mni ville väl ej gerna mista det? — Nej, det skall Gud veta. — Nåväl, då kan ni få igen det af mig. — Af er, herr Nathan! utropade Rolf häpen. — Ja, just af mig, min herre... Ni undrar väl huru jag kunnat få det i mina händer? — Ja, jag kan verkligen inte fatta det. — Nå, då skall jag tala om hur det gått till; men det är en lång historia. I detta ögonblick blef juden afbruten genom ankomsten af en liten negergosse, som sprang ärender åt honom, Gossen hviskade några ord