Dagens Nyheter – 10 mars 1866, sida 3

het samt fattade Rolfs hand och öfverhöljde den med kyssar. Den unge mannen ryste ofrivilligt då han kände sig beröras af dessa kalla läppar. Denna omåttliga glädje öfver litet penningar, tycktes honom vedervärdig, och hela denna scen gjorde honom ondt. Han tog sin hatt, som låg på en stol i rummet, öppnade dörren och gick sin väg. När han hunnit till första våningen mötte han mamsell Lucifer. Både hon och Rolf stannade på samma gång, hvarvid den unga flickan, utan att sjelf veta hvarför, rodnade ända till hårfästet. — Huru, min herre, går ni... redan? frågade hon med mild stämma. Rolf var tankfull och orolig. En mängd dy: stra aningar hade vaknat i hans själ. Han tyckte sig ännu höra mor Molochs olyckliga spådom ljuda i sina öron. Han såg i inbill ningen sig sjelf bära vatten och bröd till en blek, lidande qvinna, som försmäktade i de underjordiska fängelsets natt. Nog af, han va för tillfället icke alls disponerad för att säg: artigheter. Också svarade han helt kort oci tvärt, i det han gjorde en kall bugning: — Ja, mamsell, jag går. Er mor befinne sig för tillfället i ett utmattadt tillstånd, oci jag tror derföre, att ni kommer mycket lagon för att egna henne era omsorger. Vid detta kyliga svar bleknade mamsell Lu cifer, och hennes hjerta sammandrogs: Emel lertid sökte hon beherrska sig sjelf och sva rade: — Och ni, min herre, hur mår ni i dag? — Bra, mycket bra, svarade Rolf, tack var era och er mors omsorger. Också ber jag e för all del icke tvifla på min erkänsla. (Forts.