Dagens Nyheter – 10 mars 1866, sida 2

fråga, men icke mer än en, ty innan ni hunnit räkna till hundra, är det för sent... Rolf tvekade; tjugu olika frågor sväfvade i detta ögonblick öfver hans läppar. Han måste emellertid skynda sig och sade derföre: — Hvad skall jag göra i dag om tio år? — Nu är det försent... svarade mor Moloch; jag kan icke säga, men väl visa er det... — Huru? — Betrakta bordet... — Nå väl? — Hvad ser ni der? ... — En svart katt... En korp... En kortlek... — An vidare? — En karaffin utaf böhmiskt glas, — Fylld med en klar vätska, är det ej så? — Jo. — Nå väl! tag denna karaffin. — Jag har den redan i handen. — Lyft den i lika höjd med ert ansigte, så att ni håller den mellan ljuset och era ögon... — Det är gjordt. — Håll ögonen beständigt fästade på denna karaffin till dess ni fått veta, hvad ni önskat... — Är det en mystifikation? tänkte Rolf, och leker denna qvinna med min lättrogenhet? Han stod i begrepp att sätta karaffinen tillbaka på bordet, men, drifven af nyfikenhet, efterkom han mor Molochs uppmaning. Till en början såg han endast ljusstrålarne, som bröto sig mot glaset, men efter ett ögonblick — vare sig att det nu var inbillning eller verklighet — tycktes vätskan förlora sin genomskinlighet, och antaga en mjölkhvit färg. Det dröjde icke en