Dagens Nyheter – 9 mars 1866, sida 2

— Huru skall jag kunna det? Iate känner jag framtiden... — Men ni känner det förflutna, och af hvad jag har att säga om era föregående lefaadsöden kan ni dömma till mm förmåga att älven alfslöja er framtid. Mor Moloch uttalade dessa ord med högtidlig ton. I heunes röst låg intet menskligt; det var ett slags metallisk klang deri, hvarom vi icke genom någon lknelse kunna ge ett begrepp. Vid åsynen af denna gamla, stela och orörliga qvinna med stirrande, uttryckslösa ögon och halföppen mun skulle man ha kunnat tro sig se ett lik; vid ahörandet al dessa sällsamma ord, som uttalades med en ännu sällsammare röst, skulle man ha kunnat tro sig höra en demon. Herr Tremblaye ryste:; för första gången i sitt lif erfor han en viss rädsla. — Jråga... fråga... stammade mor Moloch; jag har ju sagt er att anden är här och det är onödigt att han plågar mig förgitves: Dessa ord eriurade Rolf om ögonblickets vigt. Han började sålunda: — Nå, säg mig först hvem jag är... Vet ni det? — Jag vet, svarade hon utan tvekan, jag vet att ni kommit till verlden under en ogynnsam och trolös stjerna... lr ställning 1 lifvet är svår alt anugifva; ni är hvarken adelsman eller ofrälse... Utgången från kojan har ni varit på väg att stiga mycket högt här i verlden; men, jag upprepar det äuna en gäng, er stjerna är oblid och slumpen tyckes då och då gynna er, endast för att ert fall straxt efteråt må bli så mycket djupare och grymmare... Mor Moloch teg några minuter. Rolf vän