Dagens Nyheter – 9 mars 1866, sida 2

djupa farorna i henues ansigte utjemnades. Mau skulle kuunat tro att ett nytt ungdomligt blod cirkulerade i hennes ådror och öfvergjot heunes nyss foörtorkade kinder med den första ungdomens rosenskimmer. En öfvernaturlig glans lyste ur hennes förr så matta ögon. Hon var ej mera den moibjudauds hexa som vi gjort bekantskap med, utan en vig qviuna afen vild, men oemotstandligt fingslande skönhet. Hennes länga gråa lockar hade blifvit ramsvarta. Denna märkvärdiga förvandling blef dock icke långvarig. Det mätte ha kostat mycket på den gamla kroppen att så der bli pånyttfödd, ty tecken till tröuhet och afmattuing visade sig snart. Pannans och kiudernas fåror återkommo och blefvo djupare än de förut varit. De blåa ringarne kring ögonen förstorades och blefvo mörkare; kroppen föll ihop, och tunga svettdroppar periade från tnningarne. Adrorna kring halsen svällde upp, haundmusklorna styfnade och ögonen förlorade allt uttryck. Derpå genombäfvades kroppen af konvulsiviska darrningar. Den gamla qvinnan tycktes lida förfärligt. Slutligen ) öppnades henneås läppar och hon hviskade med flämtande stämma: — Han kommer... Ian kommer... Jag känner honom ... Jag ser honom... Han nalkas... Han är här!... — Hvem? frågade Rolf, darrande på målet : nästan lika mycket som mor Moloch. — Anden, mumlade spågvinnan. — Jag kan således börja nu med mina frågor? — Ja. — Och ni skall säga mig sanningeu? — Deorom får ni sjelf dömma.