Dagens Nyheter – 8 mars 1866, sida 3

Om docenter och skoladjunkter. I n:o 355 af denna tidning har en insändare, under signaturen Skollärare, ansett sig böra upplysa allmänheten om en stor fara, som hotar de svenska elementar-läroverken, och, hvad som måhända än värre är, om en worättvisa, för att icke a on förnärmelse, mot skolstaten., som är på y att he i händelse nemligen att rikets nu församlade der skulle hafva den oförsigticheten att antaga statsrådet Carlsons förslag att låta akedemie-docenter, hvilka varda anställda såsom lärare vid elementar-läroverken, få. vid lönegradens bestämmande, räkna sig till godo fem år af den tid, de med vitsord om nit och skicklighet såsom docenter varit i tjensteöring. Den ärade insändaren, hvars sakkännedom synes vara lika djupgående, som hans slutledningsorgan utbildadt, gitver af den närvarande situationen följande behjertansvärda skildring. Vid våra elementar-läroverk finnas åtskilliga adjunkter, cöfverlägsna både i hufvud och kunskaper,, hvilka läsa och arbeta af alla krafter och skaffa sig mångsidigt vetande i afsiogt att söka första lediga lektorat,. Men i universiteternas grumliga vatten gå chela flockar rofgiriga lårdomshajar, på lur, som söka efter hvad de uppsluka månde och vilja snappa ifrån de stackars adjunkterna hvartenda åtkomligt brödstycke. Tvenne anmärkningar tillåta vi oss att till en början här inskjuta. För det första: om utsigten till befordran är det enda motivet för herrar adjunkters vetenskapliga sträfvanden, — och att så är, påstår insändaren sjelf, då han säger, att tillintetgörandet eller t o. m. blotta minskandet af denna utsigt kommer att ovilkorligen medföra dessa aktningsvärda sträfvandens totala undergång, — hur i all verlden kommer det då till, att herrar lektorer, hvilka ju icke aspirera till någon vidare befordran, någonsin bry siv om att studera? Och likväl har man i allmänhet icke försport, att denna sednare lärarekorps låtit sig af den förra ötverträffas i vetenskapliga idrotter. För det andra: hvarför är insändaren så ond på de stackars lärda hajarne? Tror han väl, att de olärda dito äro för någon skilling bättre? Men vi vilja nu medgitva rigtigheten afinsändarens uppgifter, ja vi vilja gå ännu längre än han och — af skyldig aktning för elementar-läroverkens tjenstemän — gerna tro, att de. lektorer såväl som adjunkter, arbeta flitigt och vinnlägga sig om förkofran i sina respektive vetenskaper, icke blott för att derigenom förbättra sin ekonomiska ställning, utan af vida bättre grunder, nemligen af känsla för sin pligt, af kärlek till sitt kall och af sannt vetenskapligt intresse. Och härefter fortsätta vi insändarens skildring. Ännu så länge, menar han, är allt ganska väl beställdt. De wrofgirige må lura, så mycket de vilja, i den natten få de dock intet. I det akademiska skumrasket odla de med nöd hvar sin ailla vetenskapstäppa, och löpa följaktligen den största fara eller kunna till och med bereda sig på watt komma till korta i striden med de med undervisningsskicklighet och mångsidigt vetande utrustade skoladjunkterna. Och derpå hafva vi i dessa dagar ett eklatant exempel, i det nyligen vid ett visst lektorats besättande tvenne docenter, en från hvardera universitetet, blefvo ömkligen slagne ur brädet. Möjligt är det, säger insändaren, att i något annat stift, der konsistorii-fäderne haft mera vördnad för den akademiska nimbusen, utgången skulle hafva blifvit en annan. Men på denna förmodan eller, rättare sagdt, på denna insinuation håller vår ärade motståndare säkerligen ej mycket. Många, att ej säga oräkneliga, äro visserligen de synder, som i våra dagar de stackars domkapitlen låta komma sig till last. Men på deras långa skuldregister har det visst ännu aldrig fallit någon in att upptaga någon obefogad partiskhet för akademiska extraordinarier på bekostnad af och till förfång för skoladjunkterna, d.v. s. kapitel-ledamöternas egna embetsbröder. I det fallet kan således insändaren vara fullkomligt lugn, och skulle till och med någon gång den otroliga malheurn hända honom sjelf att blifva slagen ur brädet af någon honom i hufvud och kunskaper säkert mycket underlägsen akademiker, så torde han väl till förklaring på en så öfverraskande händelse kunna uttänka någon mera hållbar hypothes, än den här anförda. Och således är ju för närvarande allt ganska godt. Men se, huru kommer det väl att gå, om till evärdelig olycka för landet det ifrågavarande förslaget skulle vå igenom? Vi vilja taga ett exempel. Antag, att i sådan händelse en skoladjunkt och en docent, hvilken i mer än fem år såsom sådan tjenstgjort. komma att täfla om ett lektorat. I sådant fall har, menar vår insändare, den sednare, — i trots af sin underlägsenhet i allt öfrigt — en lika så stor, som orättvis, företrädesrätt framför sin medtäflare. Hvarföre? That is the question. Jo, emedan akademikern, i händelse han skulle erhålla lektionen, genast får 2,500 riksdalers lön; skoladjunkten åter, i händelse han skulle blifva segrare, endast får 2,000. Derföre har den förre större utsigt att vinna än den sednare!!! Vi måste bekänna, det vi fruktlöst letat efter en gnista logik i denna märkvärdiga slutledning. Den utgör dock sjelfva grundvalen för insändarens två spalter långa artikel. Kanske vill vår ärade motståndare här göra en invändning. Det är ej fråga här om lönen, vill han säga, utan om ancienniteten. Orättvisan mot skoladjunkten ligger deruti, att docenten får såsom befordringsskäl äberopa fem af sina tjenste-år, och det till på köpet, såsom vore de lektors-år. Men, svara vi härpå, om något sådant innehåller ju statsrådet Carlsons förslag ingenting. Och skulle sådant ock vara händelsen, så har det i alla fall ingenting att betyda, eftersom enligt skolstadgans g 70 afseende på tjenstgöringstidens längd endast då får göras, när calla andra befordringsskäl äro lika.. Och då har ju en med behörig lärdom och s a as