Dagens Nyheter – 8 mars 1866, sida 2

— Åh! sade mor Moloch till sig sjelf, jag var klok, som hjelpte honom, han är rik! — Gud, hvad pengar! tänkte mamsell Lucifer. Rusig af gladje öfver att ha återfunnit en skatt, som han med all säkerhet ansett förlorad var Rolf både döf och blind. När han iändtligen slog upp ögonen, kunde ban icke återhaålla en åtbörd af förvåning vid åsynen af mor Moloch, hvilken nu såg ännu vederstyggligare ut än vanligt, emedan den röda näsduken, hon begagnade såsom turban, under natten fallit af hufvudet, hvadan hennes långa gråa lockar i oordning fladdrade kring axlarne. Rolfs åtbörd undgick icke mor Molochs uppmärksambhet. — Ah! sade hon i bitter ton, jag vet hvad som försiggår inom er, min herre... Ni finner mig gammal och ful, är det inte så? Till den grad gammal och tul, att ni nästan blir rädd för mig! Och dock har jag fordom varit vacker... Vackrare till och med än den unga flicka, ni ser der, och som är min dotter... Den tiden skulle ni inte ha vändt er ifrån mig med afsky, såsom ni nu gör... Och dock, så afskräckande jag än synes er, är det helt säkert att ni utan mig skulle ha varit död vid det här laget. — Min fru, utropade Rolf lifligt, jag försäkrar att ni misstager er om mina känslor... Den öfverraskning, som nyss afspeglade sig i mitt ansigte, var ju helt naturlig: Jag uppvaknade på ett för mig främmande ställe och fann i mina fickor en betydlig penningsumma, som jag ansåg förlorad; jag hade ej vetat af er