Dagens Nyheter – 7 mars 1866, sida 2

klingan tvärsaf. Han var nu afväpnad och i och med detsamma förlorad. Modet växte hos de anfallande, ett förfärligt slag träffade vår stackars hjelte i hufvudet, han föll. Men den port, mot hvilken han lutat sig, hade icke varit igenläst; ty den öppnade sig vid påtryckningen af hans kropp, så att han blef liggande till hälften inuti husets förstuga och till hälften på gatan. — Nu ha vi honom! mumlade de båda rånarne med triumferande ton. Och de störtade sig öfver sitt offer med samma ifver som gamar öfver ett kadaver. Sedan de genomletat Rolfs fickor och tagit från honom det guld han hade på sig samt hans dyrbara ur, frågade en af dem: — Månne detta är allt? — Ja, inte hittar jag något mera. — Det var tusan så litet... Nej, vi måste söka en gång till. Den som så talade företog sig att ånyo noga genomleta alla Rolfs flickor. Dervid fick han tag i sedelbundten; men som han icke hade ringaste aning om dess värde, lät han den ligga qvar der den låg. — Nej, det tycks verkligen vara alltsammans, det här. — Ja, det sade jag dig ju.:. Kom nu, så ge vi oss utaf! Tjufvarne gjorde en rörelse, likasom för att aflägsna sig. Jean hejdade sin kamrat. Vänta ett ögonblick! sade han och pekade pä Rolfs kropp. Än den här då? — Hvad menar du? — Ja, det är osäkert om han är död s: . : — Nå, än sen?