Dagens Nyheter – 7 mars 1866, sida 2

SRULSEL SERVITRIS Bärarne svarade med ett vildt hånskratt. Derpi yttrade en af dem: — Ni kommer från ett spelhus och kasta en louisdor åt oss, som ej ha att fordra tionde delen så mycket, och sedan vill ni påstå att n är utan pengar.:. Nej, min herre, den und flykten var illa uttänkt. — Nåväl, sade då Rolf, som märkte att det var bäst att tala i djerf ton, eftersom ni vill ha mina pengar, karnaljer, så kom och tag dem, om ni duga till det. Tjufvar äro vanligen mycket fega. Det är sällan de våga inlåta sig i en öppen strid. Rolf hade räknat härpå, och han misstog sig icke. Ehuru skurkarne voro två och hade långa, grofva stänger att anfalla med, drogo de sig tillbaka af fruktan för Rolfs lilla paradvärja. Vår hjelte begagnade tiden klokt: han gick till en port och ställde sig med ryggen lutad mot denna, för att vara fri från hvarje angrepp bakifrån: Bärarne försökte genom underhandling vinna sitt mål, den unge mannens kontanter, och föreställde honom omöjligheten för en att försvara sig mot två; men när Rolf upprepade sin utmaning, insågo de att bytet skulle gå dem ur händerna, så vida de inte togo mod till sig. De närmade sig då långsamt och med bärstängerna utsträckta framför sig porten der Rolf stod: Naturligtvis kunde de på långt håll slå honom, under det att han först när de kommit honom på lifvet, kunde låta dem smaka sin värja. Också blef stridens utgång sådan den blef. En af bofvarme måttade ett slag åt Rolfs hufvud; då denne sökte parera detta med värjan, inträngde dess spets i stången, och när den unge mannen sökte rycka den lös, gick