Dagens Nyheter – 6 mars 1866, sida 2

— NRNERENINERtEREt een ttreRtREER som kallade andra för galningar, icke var syn nerligen klok sjelf, och att han var, om icke kär 1 Debora, åtminstone på god väg att bli det. När Nathan läst igen porten efter chevalier Tremblaye, ämnade han gå tillbaka upp i sina rum, då han hejdades af en mild röst, som ropade på honom. Han gick då in till Debora; ty rösten var ingen annan än heunes. Den unga flickan, som tycktes vara matt, låg utsträckt på en af hvilsofforna. Af en besynnerlig nyck hade hon denna dag i stället för de ytterst enkla kläder hon vanligen bar, iklädt sig en dyrbar och praktfull österländsk drägt, som hon fått af sin far. In mörk ring omgaf hennes ögon och vittnade om en sömnlös natt. Mitt barn, är du sjuk? utropade Nathan orolig, då han märkte dessa tecken till lidande hos sin dotter. — Jag har blott litet ondt i hufvudet, min gode far, genmälde Debora; men det är inte alls farligt... Jag ropade på er emedan jag tyckte det skulle vara roligt att få se och spräka vid er. — Har du ingenting särskildt att be mig om? — Nej, visst iute! — Nå, så säg mig då först hvarför du är elegant klädd? — Åh! dertill fins ingen annan orsak än en nyck ... Jag höll på att ordna min garderob i morse, och när jag fick se den här drägten, föll det mig in taga den på mig. Som jag sedan hela dagen känt mig en smula illamående, har jag ej kommit mig för att byta om kläder. En stunds tystnad inträdde; otvifvelaktigt sökte Debora en anledning att komma in på ett ämne, som företrädesvis intresserade henne. To Si