Dagens Nyheter – 6 mars 1866, sida 1

Skjutsfrågan. Det är så här i landet, i stort sedt, att det är de fattigare som betala för de rikare; men icke i något afseende kännes detta så bittert för massan och kärnan af folket — dess allmoge — som derutiunan att den är nödsakad att antingen skjutsa hvilken som behagar gifva sig ut på resa, eller ock betala för att den resande skall få begagna hästar för ett billigare pris än det som allmogen skulle betinga sig om den icke al staten och kronobetjeningen tvingades att skjutsa. Vid den ena riksdagen efter den andra hafva enskilda ledamöter af bondeståndet väckt förslag att allmogen skulle blifva befriad från ett skjutstvång,som konungamakten och herremännen fordom sjelfrådigt pålagt den och hvilken är ett slags ännu fortlefvande lifegenskap, af lika art med de arbetsskyldigheter, hvilka sedan 1848 blifvit af de despotiska regeringarne i Ryssland, Osterrike och Turkiet upphäfda för deras undersäter. Vid de sednaste riksdagarne hafva bondeståudets alla ledamötver förenat sig som en man om samma yrkande, men det har lyckats de tre herrestånden att kullvotera dem och bibehålla träldomsväsendet. Äfven vid denna riksdag är motion väckt af Jonas Andersson från Östergötland och jemväl hos adeln af justitickansleren von Koch, att staten skall öfvertaga skjutsbördan. I går diskuterades denna gruudfråga länge och varmt i sammansatta statsoch eckonomir utskottet, och rättvisan i bondeståndets fordran om en naturlig frihet erkändes af många ledamöter... Men vid anställd voterng förkastades ändock ofvannämunde grund för e t nyit ordnande af skjutsväsendet med 1 rösts öfvervigt. Då man icke velat ingå på bemedlingsförslaget att låta staten bestyra om skjutsen, hvilket onekligen icke vore praktiskt, återstår det rättvisaste medlet af alla: det att låta skjutsen gälla hvad den kan gälla. Att tvinga allmogen att skjutsa för ett af andra bestämdt pris, eller ock att ersätta hvad de skjutsande förlora, det är detsamma som att ålägga landtmannen att sälja sina produkter eller sina arbetskrafter för hvad staten bestämmer. Man föreställe sig ett sådant tvång lagdt på handlanden eller fabrikanten! Man tänke sig att det ålades skräddaren att förfärdiga rockar åt resande för 20 procent billigare pris än han kan få af andra personer, eller handlanden att sälja åt vägfarande kaffe för 50 öre skålpundet när det eljest kostar 75, och man skall inse hvilken skärande orättvisa det är att bestämma