Dagens Nyheter – 6 mars 1866, sida 1

wc ESSEN FE tdi nöje med den närgångne junkerns ouppmiärksamhet tillkänna. Men Rolt hvarken hörde eller sig dem. Just då han vek om hörnet af Richelieuoch Saint-Honore-gatorna stötte han hårdt mot någon som kom gående med stark fart i motsatt riktning. — Åh! se före er litet bättre! röt Rölf och ämnade fortsätta vägen. Men i detsamma uppgaf den andra personem ett rop, som kom honuom att se upp. Han blef då varse en ung flicka, som var så täck och intagande, att han genast tog af sig hatten och sade i den artigaste ton: — 0, förlåt, mamsell! tusen gånger förlåt! Den så tilltalade tycktes, att dömma efter den drägt hon bar, vara en grisett. Hon fästade: sina stora svarta ögon på Rolf och heanes purpurläppar krusades till ett förtjusande småleendey då hon svarade: — Ahl! min herre, det är, Gud! vane lof, ingen olycka skedd... — Mitt oskickliga beteende, stammade den unge mannen, blir derigenom icke mindre tadelvärdt. Den unga flickan smålog ånyo, hvarvid deperlor, som tjenade henne till tänder: blefvo. synliga. — Felet är ju lika mycket mitt som ert,. sade hon. Derpå gjorde hon en kokett nigning : och återtog sin gåug, under det Rolf fortfarande blef stående med hatten i hand. När deu unga flickan hunnit en bit bort, började hon gå mindre fort. Hon vände sig om och blef varse : att Rolf ännu stod qvar på samma plats. — Min Gud, tänkte hon, hvad han är ståt—