Dagens Nyheter – 5 mars 1866, sida 2

er med sit hat, ni blir på ett nedrigt sätt förrådd och slutligen . ... inträffar en förfärlig olycka . . . — Hvilken olycka? Säg ut! — Ni blir... mördad. — Och af hvem? — ltt ogenomträngligt mörker döljer för mig den brottsliga handen, Jag ser mordet, men icke mördaren. Debora hade blifvit mycket blek. Hennes förtjusande hufvud sjönk tillbaka, hon förlorade sansen. — Min Gud, Debora, hur är det med er? utropade mamsell Lucifer; men hon fick intet svar. Hon föll då på knä bredvid den afsvimmade, lutade hennes hufvud mot sitt WYröst och knäppte skyndsamt upp klädningslifvet. Tack vare dessa omsorger, öppnade judinnan, efter en stund, ögonen och fästade dem på sin vininna, under det hennes läppar hviskade: — Jag är nu bra igen... alldeles bra. Några sekunder förflöto sålunda; derefter hade Debora återvunnit så pass mycken styrka, att hon förmådde sätta sig upp i soffan. — OO! hvad jag är otröstlig! utropade mamsell Lucifer. Hvarföre skulle jag låta öfvertala mig att säga er dessa galeuskaper! — Min kära vän, var inte ledsen; ni har ju talat på min enträgna begäran och mot er egen vilja. Mitt plötsliga illamående är nu förbig och jag är färdig att skratta åt alltsammans. De båda flickornas glädje återupplifvades genom en hjertlig omfamning. 1 , (Forts.)