Dagens Nyheter – 5 mars 1866, sida 2

— Nej, svarade mamsell Lucifer, nej, jag tviflar ingalunda på hennes vetenskap, utan på mig sjelf. — I hvad afseende då? — Jo, ser ni, jag är en okunnig och oerfaren nybörjare, som med möda sammanfogar några stafvelser af det hemlighetsfulla språk, som min mor är fullkomligt miktig; jag fruktar att missleda både er och mig sjelf. — Nåja, om så är, om vi begge misstaga oss litet i fråga om framtiden, hvad ondt ligger väl deruti?. — Jag fruktar att mina spådomar kunna göra ett skadligt intryck på er. — Åh bevars, ni ser förfärliga saker i mitt horoskop? Mamsell Lucifer tvekade; men Debora upprepade sin fråga. Den unga fickan tycktes fatta ett hastigt beslut och svarade: — Ja, jag ser förskräckliga saker — saker som blefve ännu mer olyeksbådande, om de ej vore så utan all rim och reson. Judinnan slog ihop sina små händer; ur hennes ögon strålade ett nästan fosforiskt sken, ett sådant som måste ha framblixtrat ur vår moder Evas blick, när den frestande ormen inbjöd henne att bita i det äpple, som vinkade henne från kunskapens träd. — Ack! tala, tala! Ni ser att jag förgås af otålighet! Se här min hand... — Nej, jag har undersökt den tillräckligt. ::; Var nu så god och framställ era frågor, så skall jag svara. — Jaså: .. Naturligtvis börjar jag med det ämne, som mest af alla intressera oss, unga flickor :