Dagens Nyheter – 3 mars 1866, sida 3

Slutligen ankommo de till kabinettet, der juden vanligen mottog sina klienter. Midt i rummet stod ett massivt ebenholzbord, hvarpå vågskålar af olika storlek befunno sig. I ett hörn stod en tung jernkista. Juden slog sig ned i en ländstol bakom bordet och sade: — Hvad är det ni önskar, min herre? — Jag vill ha pengar, svarade Rolf. — Det tror jag nog. Man kommer aldrig hit i annat ärende. Ni vill väl ej ha mycket, ty det är ondt om pengar. — Femtio åa sextio louisdorer, om det är möjligt. — Ni har en pant att erbjuda mig, förmodar jag; ty ni förstår väl, min herre, att då jag inte har den äran känna er, kan jag icke förlita mig på er blotta namnteckning. — Ja, visst har jag en pant, svarade Rolf och framlemnade sitt dyrbara ur, hvilket juden med ögon, gnistrande af begärelse, noga undersökte. — Ett familjur, eler huru? frågade han derefter. — Ja, genmälde Rolf. — Då vill ni icke sälja det, kan jag gissa? — Nej, jag vill blott låna derpå. — Jag skall se efter huru mycket jag kan ge er. Efter att flera gånger ha räknat diamanternas antal och noga pröfvat boetternas tjocklek, återtog han: — Jag skall låna er femtio louisdorer, men icke en sou mera. — Ni väl, jag får väl nöja mig med det. (Forts.)