Dagens Nyheter – 3 mars 1866, sida 3

skyddade judens hus bättre än tio soldater, släpptes utan tvifvel lös om nätterna. Judinnan och Rolf gingo öfver den lilla gården och stego uppför en maskstungen trappa, som knarrade under deras fötter. En dörr öppnades i andra våningen, och en röst ropade med stark italiensk brytning: — Debora! hvem var det som bultade? — En ung herre, min far, som önskar tala med er i affärer. — Det är bra! Släpp in honom. Du kan gå ned; mamsell Lucifer väntar dig ju i bottenvåningen. Flickan försvann. Rolf stod en stund försjunken i undran öfver att en qvinlig varelse kunde vilja bära ett sådant namn. Han började tro på tillvaron af några infernaliska mysterier i detta besynnerliga hus. Emellertid slog han bort dessa tankar och steg in. I det rum, der han nu intradde stod en liten puckelryggig varelse, som liknade dessa underjordens gnomer, hvilka medeltidens sagor göra till väktare öfver dolda skatter. Hans ansigte var kantigt och blekgult, hans tänder långa och skarpa, hjessan skallig, skägget rödt och tofvigt och ögonen plirande. Han var insvept i en gammal turkisk nattrock och tycktes vara omkring sjuttio år. Rolf betraktade honom förundrad och kunde ej återhålla et småleende, vid tanken på att denne man skulle föreställa Deboras fader. Ilan kunde icke undertrycka tvifvelsmål om fru Nathans äktenskapliga trohet. — Var så god och stig på, min herre, sade juden; jag är Nathan och till er tjenst. Rolf följde mannen igenom flera rum, som voro belamrade med de mest olika effekter.