Dagens Nyheter – 3 mars 1866, sida 2

-— a med fulla drag inandas den uppfriskande aftonluften, erfor han en liflig glädje och kände sitt hjerta fyllas af en obeskriflig tacksamhet mot försynen, som så underbart räddat hans lif ur Seinens vågor och mördarnes våld. Han insåg nu lifvets stora värde och uppgaf för alltid tanken på sjelfmord. Likväl hade hans ställning på intet vis förbättrats sedan han lemnade Gyllene skinnet. Genomblöt, sårad i ena axeln och ett finger, samlade han sina krafter för att kunna tillryggalägga vägen hem; dit ankom han slutligen utmattad och darrande af köld. Vid porten träffade han sin betjent, som, ur stånd att beherrska sin glädje, störtade i hans armar. — 0O! min Gud, det är då ni, herr chevaher! ... — Tack, mitt kära barn! afbröt honom Rolf, rörd af detta bevis på hans varma tillgifvenhet. Hjelp mig nu i säng, ty jag förmår ej gå längre... jag tror jag dör . Vid dessa ord blef Jakob dödsblek och utbrast vid åsynen af chevalierns genomvåta kläder: — Hvad har då i Guds namn händt er? ... — Det skall du få veta sedan!.. låt oss nu genast gå in. Utan att säga ett ord, tog Jakob sin husbonde under armen, hjelpte honom upp i hans rum och lade honom på sängen. Derefter tände han ljus och började, under fullkomlig tystnad, aftvätta blodet, som sipprade fram ur såren. Han lugnade sig, då han fann att ingen fara förestod; med en moders omsorg afklädde han Rolf och bredde täcket öfver honom, som om han varit ett sjukt barn. Sedan räckte han