Dagens Nyheter – 2 mars 1866, sida 3

. Utrikes-Nyheter. England. Rörelsen i Irland är ett nytt utbrott af detta lands förtviflan öfver lidandet genom engelska parlamentets styrelse. Irlands ställning är en varning mot förening af stater med olika känslor. — Då engelska regeringen nyss begärde rätt att i anseende till oroligheterna 1 Irland för tillfället upphäfva Habeas-corpus-akten der (hvilken tillförsäkrar hvarje häktad att inom 24 timmar få sjelfva häktningsåtgärdens rättmätighet pröfvad af domstol), så uppträdde den utmärkte demokraten John Bright i underhuset och läste lagen för parlamentet för dess opolitiska sätt att handhafva Irlands angelägenheter. I största korthet återgifvas nägra punkter af detta tal: Så länge jag haft säte i parlamentet, sedan 22 år, har jag aldrig höjt min stämma med en så djup känsla af blygsel som nu. Sedan dess förening med England har Irland för regeringen blott varit en källa till oro, och om det stode i Irlands makt skulle det gerna lossa sig från sitt fäste vid hafsbotten och lägga sig för ankar minst 300 mil länere vesterut (d. v. s. vid Nordamerikas kust). Irländarne äro af naturen icke elaka och böjda för brott, tvärtom, de besitta många af menniskoslägtets ädlaste egenskaper och helt visst ett tacksamt sinne. Men genom att det engelska parlamentet så ofta motarbetat deras heligaste intressen hafva de blifvit förbittrade och bragta i ett tillståvd af ständig upproriskhet. Man må arrestera några hundra menniskor och undertrycka sammansvärjningen, det sjukdomsfrö hvaraf Irland lider förblir likväl qvar och skall spira upp till en ny hatets skörd. Englands uppgitt är att söka något botemedel för detta onda och derigenom förvärfva sig en god och trogen vän i Irland. Mildhetens och deltagandets väg är den enda som regeringen bör beträda med afseende på Irland, och den måste uttala några lindrande och deltagande ord, som för systerön öppna utsigt till en ljusare och förhoppningsfullar e framtid. : Som förut är bekant, flydde hufvudmannen för jäsningen (den s. k. fenians-rörelsen) ur det fångelse, der man satt honom. Han hette Stephens. Folket älskar honom, och det är nog sannt hvad man skrifver från Irlands hufyudstad, Dublin: Fenian-chefen Stephens gripande skulle ensamt vara mera värdt än alla andra arresteringar, genom det stora inflytande som denna händelse skulle göra på den allmänna sinnesstämningen. Hans skickliga Hykt ur fängelset och polisens fåfänga ansträngningar att upptäcka honom äro just af den art att de tjusa och elda irländarnes äfventyrälskande sinnen. Bland folket löpa en mängd sanna eller falska berättelser om hans förklädnader. Hvarje positivspetare i Dublin betraktas med stor nyfikenhet, ty man påstår att Stephens gått omkring, spelande på detta instrument. Man berättar också om hur han gått genom en hop hemliga poliskonstaplar, förklädd till bonde och bärande en hösäck på ryggen, ja, några påstå till och med att han alltid är tillstädes vid domstolen, der de för upproret häktade förhöras, än förklädd till en gammal nyliken käring, än i någon annan förklädnad. I synnerhet är det en gata på norra sidan af staden, som är beryktad för att vara hans tillhåll. Polisen har genomsökt hvarje hus utefter hela gatan, men icke funnit honom, och den börjar snart dela folkets tro på Stephens öfvernaturliga makt. Polisens verksamhet har ytterligare ökats genom ett utsatt pris af 18,000 rdr, men förgäfves. Feniernas chef är och förblir osynlig, utom för fenierna sjelfva.