Dagens Nyheter – 2 mars 1866, sida 3

Hvarj ehanda Nyheter. En krinolinscen. TPör några dagar sedan kom en något bedagad, mycket elegant — som det tycktes — kameliadam gående uppför en backe ifrån Regeringstill Malmskillnadsgatan. Hon var iklädd en krinolin af vidlyftigt omfång. I den svåra och hala backen höll hon på att halka omkull, men räddade sig derifrån med ett paraply som hon hade i handen, och hvarmed hon lyckades få stöd mot gatan. Odet ville emellertid att en liten hund, som med ilande fart skyndade efter sin husbonde, vid fruntimrets fall kom direkte in i krinolinen och der trasslade så in sig, att han på en lång stund icke kunde komma lös. Damen åter, kommen riktigt på fötter, var i den största oro och visste ej huru hon skulle kunna blifva qvitt den objudne gästen. På afstånd hördes en för huuden välbekant hvissling och namnet Max ropas hvilket satte den lille stackarn i ännu större oro. — Ingen af dem som blefvo vittne till uppträdet kunde, af grannlagenhet, med bästa vilja räcka en hjelpsam hand till ömsesidig befrielse. Emellertid lyckades hunden att sönderslita damens krinolin och på detta sätt, till begges belåtenhet, befria både damen och sig; hvarefter han med en sårad och blodig tass skyndade till sin väntande husbonde som ej anade hvar hans favorit hållit hus. Uppträdet väckte mycken munterhet bland åskådarne — men lille Max linkar ännu på tre ben, försigtigt vikande åt sidan för hvarje krinolindam som han nödgas passera. S:t Sigfrids klocka. På norra ändan af Alleberg i Westergötland fanns ännu våren 1865 den s. k. Allebergs klocka; den utgjordes af ett block eller boll af, som det der på orten kallas, jernsten, och låg på en nästan fristående kalkstenspelare (basaltspelare) i den ställning, att när en person uppsteg på densamma, vaggade den, hvarvid framkallades ett starkt och ihällande ljud, hvilket på långt afstånd tydligt hördes. Om denna såkallade klocka går sägen i omkringliggande ort att en helig kristen bodde i det af honom kallade Luttra, en by, lägst på foten af Alleberget, I Luttra socken af Falköpings pastorat; när kan till gudstjenst på berget vid den ett stycke, derifrån liggaude, ännu qvarvarande altarstenen, ville kalla omkringboende folket, lät han ringa med klockstenem,. — Denna sten blef i somras, som det säges, nedstörtad öfver den höga lodriätta bergväggen af några okynniga herregårdsdrängar, samt ligger nu derunder, ehuru obetydligt skadad, till följd af dess fasta massa, — och snart förglömd, om det ej rättas. En öfverklistad bedragare, För kort tid sedan infann sig en minuthandlare hos generalprokuratorn i Liverpool och begärde stämning i brottmålsväg på en aktad köpman i nämnde stad, med påstående att köpmannen hade förfört hans hustru. Prokuratorn kände den anklagades högsinta karakter och tviflade derföre på berättelsens s nning, men då lofvade anklagaren att nästa dag komma med bevis. Följande dag återkom också minuthandlaren och medhade två fruntimmer, hvilka intygade anklagelsenus sanning. Nu mäste prokuratorn tro att den aktningsvärde köpmannen var en förförare, men som han ännu hade sina tvifvel, så skickade hau i tysthet bud på den anklagade och fogade anstalt om att de båda damerna skulle infinna sis hos honom vid samma tid. Den auklagade Don Juan kom och de båda damerna, som talt så illa om honom, infuuno sig också, men de blefvo la ombedda att stiga in i prokuratorns enskilda rum för att vänta. Secdan de konverserat en hall timma fick köpmannen tillsägelse att stiga in i ett annat rum, och när det var gjordt trädde prokuratorn in till damerna och frågade dem om de kände den herrn som nyss lemnat dem. — Vi hafva aldrig