Dagens Nyheter – 2 mars 1866, sida 2

nomleta Rolfs I fic ickor. Våra läsare veta på för haud, alt den stackars unge mannen icke hade en styfver. — Förbaunelse! röt Leonard, när äfven han kommit underfund med hur det stod till med den afsvimmades kassa. Vi äro bestulna! — Hvad! inte en francs? frågade Gertrud. — Inte en enda sou!.. Innan den skälmen kastade sig i vattnet, hade han gjort af med pengarne ... Då är det så godt att låta honom återkomma till lifs igen, så kunna vi hoppas att sedan få någon belöning för det vi räddat honom. — Nej, se bara! utropade Gertrud lifiigt och pekade på Roifs hand. — Hvad?.. En diamant! På venstra handens långfinger hade Rolf verkligen en ring, hvaril var infattad en liten diamant, på sin höjd värd tre eller fyra louisdorer. Denna ring var det enda minne han hade qvar efter sin fosterfar och oaktadt den nöd, hvari han på de sista dagarne befunnit sig hade han ej ett ögonblick tänkt på att afvttra den. Leonard fattade Rolfs hand och försökte draga af ringen; men fingrarne voro så uppsvällda och stela att det icke gick för sig. Tusan! mumlade banditen. Det här tycks inte vilja lyckas. — Ahl! du bär dig ju så dumt åt, menade Gertrud; skär at fingret 1 stället, vet jag. — Deri har du, min själ, rätt. Tag hit knifven! Qvinnan lydde. Leonard förvissade sig om att eggen var skarp och började skära i Rolfs finger. Men nu inträffade något som han icke hade beräknat. Tack vare den häftiga smärtan