Dagens Nyheter – 2 mars 1866, sida 1

Äfventyraren. Roman af fört. till ;Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. MA.) Med dessa ord fattade Rolf gossen vid hvardera axeln, svängde honom hastigt omkring åtskilliga gånger, men utan att göra honom något illa, samt lade honom derefter på sängen. Följden var att den stackars Jakob blef alldeles yr i hufvudet, så at; han icke förmådde resa sig upp. Emellertid skyndade Rolf ut ur rummet, stängde dörreu, vred om nyckeln tvenne gånger i låset, sprang utför trappan och kom ut på gatan. Klockan var då omkring half nio på aftonen. oo Vid tiden för vår berättelse var icke Paris så upplyst om qvällarne som nu Så snart mörkret en gång inbrutit, var det också mörkt. Man hade visserligen reverber-lyktor, men dessa lyste mycket klent, och när det var månsken, tändes de icke. Ahl! det var en lycklig tid för tjufvar och älskande! Rolf hadz talat sannt, då han sade till Jakob att han ej visste, hvart han skulle taga vägen. Han hade beslutat sig för att göra ända på sitt lif, men icke huru det skulle gå till. Den unge mannen gick maskinmässigt fram åt boulevarderna. Aftonen var vacker, himlen ren och luften blid. På boulevarderna rådde såsom vanligt lif och rörelse. Musikanter och taskspelare samlade här och der omkring sig täta hopar af barn, arbetare och loretter. Man skrattade, sjöng och dansade. Granna ekipager, åkaredroskor och biärstolar korsade hvarandra.