Dagens Nyheter – 2 mars 1866, sida 1

Vid åsynen af alla dessa lNlifliga taflor kände Rolf sitt hjerta beklämdt. I den sinnesstämning, hvari han befamr sig, tycktes det honom, att alla dessa mennuiskor voro rika och lyckliga, och act de hånade honom i hans nöd och sorg. En gång föll det honom in, att han skulle knuffa till någon förbigående, förolämpa honom och genom en duell vinna den efterlängtade döden. Men en tanke höll honom tillbaka, han kunde träffa på eu motståndare, skickligare än han sjelf; och som sårade utan att döda honom. Om så skedde, hade han att emotse ännu flera obehag och lidanden, än han redan var utsatt för. Han afstod derföre från detta förslag, vek in på Montmartre-gatan och följde denna ända till Saint Eustache. När han uppnått Pont-Neuf, -staunade han midt på bron, stödde sig mot barricren och såg ned i floden, som afspeglade de tindrande stjernorna på himlen. Ett ymnigt regn hade fallit sågra dagar förut, till följd hvaraf vattnet var ovanligt högt och forssade med fördubblad fart. ooo— Ack! mumlade Rolf, slumpen eller, rättare sagdt, ödet har fört mig hit... Der är sömn! Der är glömska! ... Der är frid!... O, Reginald! O, min ädle far! inom ett ögonblick träffas vi åter, inom ett ögonblick får jag berätta dig allt hvad jag lidit sedan den dag, du skiljdes från mig och lifvet! Rolf såg sig omkriug, för att förvissa sig det intet hindrade utförandet af hans förfärliga föresats. Ett par halfru-iga gardister gingo i detsamma förbi, halfhögt sjungande en glad dryckesvisa. Vär hjelte väntade, Sedan kommo några grisetter, ledda af sina älskare. De värda paren skrattade och kysstes. Andtligen