Dagens Nyheter – 1 mars 1866, sida 3

att fortsätta dessa förhandlingar, som i sjelfva verket afse ingenting mindre än en förändring i grundlagen, blefvo de afbrutna. Månadslånga förhandlingar öfver ett ämne, som afser att för en menniskoålder helt och hållet omgestalta landets bördor, föreföllo receringen alltför långa. Den militäriskttekniska ståndpunkten fann för godt att göra sig till herre öfver lagen och genom nya tolkningar undanrödia hvarje invändning. Så uppkom detnypreussiska regeringssättet, som icke rättar åtgärderna efter lagen, utan lagen efter åtgärderna. (Mycket riktigt!) Byråkratien, som öfverhutynd icke vill veta af några lagliga institutioner, som vanligtvis alltid har att göra med enskilda personer, uppfann snart den sinnrika tydningen af 15-81 vår militärförfattning, att det icke finns någon laglig landtvärnsinstitution, utan endast permitteradt manskap. (Hör!) Med ett penndrag var hela landtvärnet bortdekreteradt, och de militära operationerna i öfrigt åtog sig krigsministern. Under hela fyra år har krigsministern hållit på att undervisa kammaren om hvad en lag och en förordning betyder här i landet, och hvad detta har att rätta sig efter. Detta regeringssätt, som först verkställer sina åtgärder och sedan suveränt förklarar dessa åtgärder lagliga, emedan konungen för tillfället vill dem, — är till sitt väsende utan mått och gränser, emedan det är Ieglöst. Om det än sjelf skulle vilja uppresa några skrankor för sig, så måste det dock, sedan det kommit in på det lutande planet. fortsätta sin väg öfver hvarje hinder. (Hör! hör!) Första hindret kullkastades temligen snart genom en press-ordonnans, som stod i strid med hvarenda rad i motsvarande grundlagsparagraf. Och dermed var vägen öppnad åt ömse håll. Den kungliga regeringen består deri, att i Preussen hvarje lag genom ett ministerbeslut förklaras icke vara lag och hvad som icke är lag förklaras vara det, (hör, hör!) samt deruti attalla konungens trogna embetsmän och domstolar, från öfvertribunalet ned till vaktmästarne, äro skyldiga ministrarne trohet och lydnad och att lemna dem positivt bistånd. Hurnvida till denna grundlagstolkning sluter sig ett kroniskt valförtryck, embetsmannaoch polisförtryck jemte många andra kränkningar af lagen, och om ännu tlera tillkomma under hvarje landtdagssession, beror helt och hållet på omständigheterna, nemligen på huru många hinder regeringen möter på sin väg. (Mycket riktigt!) Landet vet endast, att, om regeringens fortfarande på samma sätt skulle stöta på hinder, detta icke ligger i lagårne, icke helleri författningen. Denna egentliga orsak till vår nuvarande inre ställning tyckes de som föreslagit adressen förbise. Mine herrar! Om jag rätt förstår vissa antydningar, så ligger bakom adressförslaget den tanken att detta regeringssätt icke är i grunden så illa menadt. Frågan gäller endast upprättandet af 50 nya regementen, och för deras skull går regeringen provisoriskt utom lagen. Men om det är meningen, så förbiser man att det i Preussen finnes något mera som är heligt än kyrkan. Skyldigheten för konungens tjenare att lyda lagen är lika absolut och oböjlig som den eviga sedelagen. Man kan lika litet provisoriskt kränka en grundlagsartikel, som man kan provisoriskt öfverträda sjette budet. Och den som vid första trängande behof öfverträder ett bud, öfverträder derigenom alla tio. (Lifligt bifall.) Majoriteten inom kammaren har föredragit att under närvarande ställning besluta protester och låta dessa politici, som hafva framgången till religion, säga att de drömmande tyskarne och protestantiska tänkarne endast kunna protestera. Vi önska visst icke någon omstörtning af den ena statsmakten, och meningsskiljaktigheten i landet kommer förmodligen att inskränka sig dertill att den ene säger: jag kan ej, den andre: jag vill ej, och den tredje: jag hvarken kan eller vill. Men vi handla med öppna ögon. Vi veta att vi icke bo på någon ö, utan äro omgifna af den beständiga vexelverkan af tyska och europeiska opinioner och förhållanden. Viveta att förvärfsbegäret regerar verlden, att sedan 1850 intressena äro starkare i Europa än någonsin förr. Vi känna huru mycket börserna äro beroende af de politiska förhållandena. Vi veta att folkens fåfänga hela månader igenom kan tillfredsställas med en smula krigsära. Vi veta att man för menniskornas kortsynthet och låghet kan framställa hvarje karrikatyr af det heligaste såsom ett slags monarkisk statsmyndighet. Vi se att derigenom till och med ett nytt regeringssystem uppstått, som på en i sedligt afseende förvittrad grund med klok beräkning kombinerar alla faktorer för att heherrska menniskorna genom de olika intressenas falhet, karakterslöshet och kortsynthet. Detta nya afgudabeläte af staten är upprest i Frankrike, och de gamla dynastierna täfla med börserna att bringa det sin hyllning på ett sätt, som icke har något kristligt uti sig, om ej att det erinrar om en bild i Dantes helvete. (Mycket riktigt!) Men vi äro långt skiljda från det preussiska skryt, som redan en gång ansett Berlin för balansen i Europa. Icke i Berlin utan längre vesterut bor denna nya verlds beherrskare, under hvars höga patronat och med hvars samtycke de ärorika fälttågen mot parlamentarismen, d. v. s. mot folkens rättigheter, föras. Paris är högsätet för statskonsten i våra dagar, och ledaren af vår grefve-ministör har onekligen haft tillfälle att fullkomna sig i den uti Petersburgs och Frankfurts träsk-atmosfer. (Bifall.)