Dagens Nyheter – 1 mars 1866, sida 2

— Hvarför det? — Emedan det tjenar till intet att några timmar förlänga ett lif, som är mig en börda och på hvilket jag derföre tänker göra ett slut. — Hvad! ni vill dö! utropade Jakob förskräckt. — Ja, eftersom det är nödvändigt... — O! min Gud!:.. Men fäll då inte modet, herr chevalier! — Jag har haft mod förut, nu har jag det ej mera. — Vänta!..: hoppas! — Vänta hvad? Hoppas hvad? sade Rolf med en axelryckning. Jag har ingen lust att genomgå hungerns alla qval, och jag förmodar ej, det skall lyckas dig att stjäla mat hvar gång jag är hungrig!... Nej, det är så godt att göra ett slut på lifvet med ens. Jakob brast ut i gråt: ooo— Således öfverger ni mig? sade han snyftande: — Jag är ledsen deröfver, min stackars gosse, svarade Rolf; men, uppriktigt sagdt är det en lycka för dig... Då du blifvit fri från mig, får du nog utan svårighet en plats, om också icke straxt så förmånlig... Då man är i din ställning, kan man alltid skaffa sig mat för dagen åtminstone. Betjentens tårar blefvo ymnigare; han hyste för sin husbonde en ytterlig tillgifvenhet. Rolf steg upp, tog på sig sin hatt och räckte handen åt Jakob. — Seså, sade han, bli glad nu igen, min gosse, och adjö med dig! Jakob fattade sin herres hand och öfverhöljde :