Dagens Nyheter – 1 mars 1866, sida 2

VIIIL. Hunger. När herr Tremblaye åtta dagar sednare åter besökte poliskammaren, träffade han Loögat och fick af denne veta, att man icke upptäckt minsta spår efter hans fyrtiotusen francs. — Det är en förlust, tillade kommissarien, som ni måste trösta er öfver så godt ni kan. Ni förstår väl att om också tjufvarne en gång bli gripna, äro pengarne dessförinnan efter all sannolikhet sin kos. — O! tänkte Rolf, hvad jag förstår, det är att Gud öfvergifvit mig! Och med döden i hjertat återkom han till värdshuset. Hans ställning var verkligen förtviflad; han befann sig i Paris utan att känna en enda menniska och nästan utan resurser. Hvad skulle han taga sig till, när det blef slut med de få louisdorer han ännu hade qvar? Rolf gjorde sig oupphörligt denna fråga, men kunde icke besvara den. Tyenne månader förflöto. Chevaliern hade sålt både sin egen och Jakobs häst och tack vare den måttliga summa han derför erhållit, kunnat bestrida lefnadskostnaderna för sig sjelf och betjenten. Eget nog hade Rolf icke tänkt på att skilja sig från Jakob, oaktadt hans penningförlägenhet dagligen ökades. Slutligen vexlades det sista guldmyntet; tre dagar sednare var kassan alldeles tom. För första gången svulto husbonden och betjenten. Rolf var mot aftonen mycket blek; Jakob snattade ett bröd i köket och bar det till honom. — Tack, min gosse; sade chevaliern; jag vill ej smaka detta.