Dagens Nyheter – 28 februari 1866, sida 3

på en bykrog. Den extentriske lord Coleraine besökte honom i fängelset och bjöd honom en stor summa pengar för hans häst. Sin, svarade den flygande stråtröfvaren, jag är lika tacksam för ert anbud som för ert besök, men sanningen att säga, så skulle min häst icke passa för er, ty den tål icke på sin rygg någon annan röfvare än mig. Lord Coleraine kände sig mycket smickrad af att Hawkes betraktade honom som en like, och han gaf honom genast en summa pengar för att bereda sig tillfälle att fly. Rymningsförsöket misslyckades dock och röfvaren gaf pengarne tillbaka åt lorden, samt underkastade sig sitt öde. Stråtröfrarne sågo den tiden ut som verkliga gentlemän, ståtliga och älskvärda. När någon af dem kom ridande på sin präktiga springare, beväpnad med pistoler och en hirschfängare, så kunde man tro att det var en förnäm officer man såg. En tid kunde de utan fara visa sig offentligt, utan att bli antastade. Polisen kände dem, men brydde sig icke om dem förr än de stigit till så högt pris, att det lönade sig att gripa dem. Man hade ögonen på honom och fasttog honom då han utfört ett brott med så mycken fräckhet, att ett stort pris blef satt på hans hufvud. Att förtjena sådana prispengar var en binäring för mången ärlig borgare. I en rättegång mot en stråtröfvare, 1752, fungerade som hufvudvittne en postpassagerare, som hade gripit röfvaren. I närheten af ett illa beryktadt värdshus mellan Knightsbridge och Kensington hade posten blifvit röfvad tre gånger efter hvarann. Ingen passagerare ville sedan följa med, men en afton infann sig en man och följde med. Straxt intill värdshuset blef vagnen äfven denna gång ofverfallen, men då röfvaren, som var till fots, såg en pistol riktas ut genom vagnsfönstret mot sin panna, så tog han till flykten. Passageraren hoppade ur, förföljde rofvaren, och då han upphann honom slog han honom till marken och band hans händer på ryggen med sin näsduk. Vid. ransakningen ställdes till den modige mannen frågan om hvad han hade för sysselsättning. — Jag har en handelsbod, och ibland fångar jag röfvare, svarade han. Märkvärdig räddning. En bergsprängare i närheten af Dublin var sysselsatt med att spränga en klippa. Han hade redan borrat spränghålet och var sysselsatt med att ladda, då krutet exploderade och klippan sprängdes i två stycken. Hammaren och borren, som mannen hade i sina händer, kastades högt upp i luften, men märkvärdigt xog blef mannen oskadad, så när som på ett litet sår i handen.