Dagens Nyheter – 28 februari 1866, sida 2

Sylvera. Efter många fåfänga försök att lossa det band som fängslade hans bordskamrater: tungor, tog han sitt parti och teg som de an dra. Andtligen slutades middagen. Herr Benoit såg på sitt ur. — Klockan är nio, sade han och vände sig till major Tancred. — Då äro vi väntade hos baron Cordaillac. — För all del, låt oss då inte dröja längre! — Nej. Vagnen står qvar utanför porten; det är allt skäl att vi ge oss utaf straxt. Nicolas Benoit öppnade kappsäcken och tog fram Rolfs juveler derur. — Dessa skall jag förvara, sade han och läste in dem i en slags koffert, som hade sin plats i ett hörn af rummet. Derpå visade han Rolf en plånbok, som tycktes vara full at sedlar, och tillade: — Här har jag de tiotusen francs, jag lofvat försträcka er; när vi komma tillbaka från herr Cordaillac ha vi med oss hans qvitto å en summa af femtiotusen francs. Utan att afvakta Rolfs tacksägelser, tog Be noit hans kappsäck, bar ut den och ställde den i vagnen. Major Tancred följde honom. Så snart ljudet af de bortrullande hjulen tystnat, började Esmeralda bittert gråta. — Min Gud! hvad fattas er? utbrast Rolf. Den unga flickan svarade icke. — Hvad fattas er? säg, o säg! ropade chevaliern med lidelsefull och bönfallande ton. — Ingenting, alldeles ingenting, stammade den unga flickan... Jag är litet illamående. . : men för all del, min herre, oroa er ej för min skull!