Dagens Nyheter – 28 februari 1866, sida 2

ee 2-2 :Br Snart blef det tid att åtskiljas. Vär bjelte äimnde just säga farväl åt värden på stället, då Esmeralda tog denne i armen och förde honom afsides. Hon hviskade honom några ordi örat, han rynkade ögonbrynen och svarade intet; hon måtte ha blifvit häftig, ty en blixt sköt fram ur hennes ögon och hon stampade med foten samt fortfor att tala med låg röst. Andtligen tycktes Nicolas ge med sig. Han yttrade några ord i likgiltiga ämnen till majoren och gick sedan fram till Rolf. — Hörpå, min gosse, sade han helt sakta, förlåt att jag är så glömsk af mig... Jag höll ju på att låta er gå nu, utan att erinra er om att ni, sedan jag nu tagit emot alla era pengar och juveler, är alldeles i saknad mynt .. — Ah! deri har ni verkligen rätt . : Jag eger, min själ, blott en enda louisdor. — Naturligtvis kan ni inte vara utan kassa ... Tag för all del dessa tjugufem louisdorer! Inom ett par dagar skall jag lemna er tusen francs . . . till låns, förstår ni. Rolf sköt tillbaka den hand, full af guldmynt, som Benoit utsträckte mot honom. — Nej, sade han, nu går er godhet för långt. Jag vill ej ta emot dessa pengar. Hvarför det? frågade handelsmannen. — Som jag redan sagt, det är för mycken välvilja ... En far skulle inte göra för sin son allt hvad ni gör för mig. — Så ni skämtar! ... Se så, öppna handen nu och tag... — Nej! (Forts.