Dagens Nyheter – 27 februari 1866, sida 3

Tiggeriet i Stockholm. Herr redaktör! Man tillåter sig fästa eder uppmärksamhet pi ett förhållande, som börjar blifva nästan olid: ligt, nemligen tiggeriet i husen, hufvudsakligen äå handelskontoren. De fleste käpmän hafva visserligen lyckats bringa det derhän, att det numera är endast om lördagarne, som de emottaga besök af en mängd beklagansvärda varelser, hvilka anropa deras hjelp, men också äro besökena på den dagen så talrika, att dörren under förmiddagens lopp knappast ett ögonblick är stängd och att en person på hvarje kontor har så fullt upp att göra med att dela ut almosor, att något annat arbete knappast medhinnes. Det ligger ingen öfverdrift i detta yttrande. Den som skrifver dessa rader vill på intet vis undandraga sig skyldigheten att bispringa den nödlidande, men han tror att många med honom skulle vilja se sättet förändradt. Sålunda tror han att de aldra fleste köpmännen gerna skulle förbinda sig, att hvarje lördag till den myndighet — ponera poliskammaren — som ville åtaga sig fördelningen, aflemna ett visst belopp, hvarigenom de befriades från det nu rådande springet i dörrarne. Deruti skulle säkerligen äfven en mängd privata personer förena sig. Skulle vederbörande myndighet genom denna lilla vink föranledas att taga saken om hand och inrätta något utdelningsställe på t. ex. lördagarne, så vore ett stort ondt snart afhjelpt. Köpman.