Dagens Nyheter – 27 februari 1866, sida 3

I Franska sgjomtinisterns stora kostymbal. För en vecka sedan var den sista af de stora officiella festerna i Paris under denna säsong, och den beskrifves såsom mera lysande än någon föregående. En sqvadron af den beridna stadsmilitären var uppställd utanför ministerpalatset för att hålla vagnarne i file. Den med mossa belagda trappan var på ömse sidor garnerad med täta massor af blommor och grönt, ordnade med utmärkt smak. Tio salonger af ofantlig storlek och åtta mindre rum voro upplåtna åt de 3,000 gäster, som markisen och markisinnan Chasseloup Labat hade inbjudit. Den vackra unga värdinnan lyste som en stjerna bland den praktfulla samlingen, af damer, men hennes svaga helsa tillät henne icke att hela aftonen deltaga i festen. Kejsaren och kejsarinnan voro närvarande, klädda i svarta dominos och åtföljda af grefvinnan Colouna, känd inom den artistiska verlden genom sina skulpturarbeten: Bianca Capelli och Medusahufvudet, samt af prinsessan af Hohenzollern. För de kejserliga personerna var supt arrangerad i ett särskildt rum, och inträde dit var beviljadt åt endast tjugo priviligierade dominos, at hvilka hvar och en var försedd med ett särskilt kort, olikt de andra gästernas. Aftonens glanspunkt var den stora processionen af representanter för de fyra verldsdelarne: Asien (furstinnan Korsakow), Europa (fru Bartholomy), Amerika (mamsell Carter) och Afrika (fru de Montaint). Den asiatiska processionen bestod af femtiosex personer. Först gingo några asiater slående på gongons (trummor), efter dem kom en elefant som på ena sidan leddes af fru Pappendorf, klädd som asiatisk judinna i hvitt och guld, med broderad väst och purpursammets-mössa samt strålande af juveler och rubiner. På andra sidan leddes den lyckliga elefanten af fru Miles, klädd som en arabisk höfdings gemål i den pittoreska hvita bournousen med hufvudet nästan doldt af kapuschongen, hvilken var hopveckad med österländska päronformiga perlor, och med ansigtet måladt såsom i orienten brukas, samt med en stor halfmåne öfver hjessan. Efter denna grupp kommo tio asiatiska fruntimmer näst framför, en triumf-char, hvari prinsessan Korsakow satt, klädd som vildinna. Triumfcharen bars af negrer. Afrika representerades af fru Montaint, sittande på en kamel, som var förunderligt väl konstruerad. Skinnet var ett verkligt kamelskinn och det mekaniska djuret gick med så säkra steg som någonsin skinnets rätta egare gått i öknen. Afrika följdes af en grupp tatuerade vildar. Amerika (mamsell Carter), en intagande blondine, hvilade i en hängmatta, som svängde mellan bananträd, burna af negrer. Hennes eskort bestod af Indianer med deras hustrur, Europa (fru Bartholomy) bars i en portschäs, omgifven af italienska bönder, ryska lifegna, spanska grander, etc. etc. Den yppersta smak och utomordentligaste prakt gjorde denna fest till en af de mest lysande som någonsin varit gifna i Paris. Hur man blir en hjelte. En engelsman, som tjenade under Garibaldi i det italienska frihetskriget, beskrifver sitt deltagande i en batalj på följande sätt: Jag blef kommenderad att med en liten skara intaga en kulle som innehades af fienden. Till en början såg Jag toppen af kullen, men snart försvann den i rök och jag såg knappt de män som voro ett par steg ifrån mig. Jag sprang uppför kullen mellan en tät hop af soldater — en förblindande rök och ett döfvande buller; jag sköt af mitt gevär och stack till höger och vepster med min bajonett (gifve Gud att inte någon af mina egna kamrater blefvo skadade); jag hörde skott, vapenklang och jemmer rundt omkring mig; jag skuffades hit och dit, såg vilda och förvridna ansigten tätt intill mitt, hörde jägarhornen smattra, krutvagnar explodera och hurraropen dåna. Mina tankar öfvergåfvo mig under denna oreda och jag visste icke hvar jag befann mig; jag hade ingen aning om att jag var i en batalj, oaktadt jag oupphörligt snafvade mot mina fienders lik. Huru länge striden räckte vet jag ej, men det förekommer mig nu som om den varade blott en minut. När röken skingrade sig och jag åter begynte att andas, fann jag mig och några kamrater sittande på toppen af kullen, omgifna af döda kroppar och sönderbrutna gevär. Samma afton träffade generalen mig och yttrade: Du har i dag gjort ett vackert arbete och räknas bland dagens hjeltar! -— Var jag verkligen en hjelte? — Döm derom sjelf, ty jag har berättat hvad jag kände och tänkte då jag stod på kullen. Om jag var en hjelte, så är hjeltemodet icke den herrliga känsla jag tänkt mig, ty mera vanliga och obetydliga känslor kunna ej fylla ett menniskobröst än de jag kände under den ryktbara bataljen då jag blef en hjelte. Akta er för hattbyte. En viss orossör någonstädes, som för någon tid sedan vift sig med en ung och vacker, men fattig licka, hvars uppfostran tillfölje af sistnämnda omständighet antagligen icke kunnat fulländas alla dess detaljer, besökte häromdagen med