Dagens Nyheter – 27 februari 1866, sida 2

Denna tydliga anspelning på möjligheten af ett giftermål emellan Esmeralda och Rolf, kom den unge mannens hjerta att slå hastigare. Han fattade ånyo herr Benoits hand. — Som sagdt, jag kommer till er i morgon, och om ni inte har bestämt er för något annat sätt att tillbringa dagen, följer ni mig hem och helsar på min systerdotter, som säkerligen skall bli mycket förtjust öfver att få återse er. — Tror ni det? frågade Rolf lifligt. — Fråga inte mig, hon kan sjelf bäst svara på den saken. Härmed slutades samtalet. Herr Benoit och Rolf lemnade tillsammans den Gyllene Väduren och promenerade till boulevarden. Der togo de afsked af hvarandra, och Rolf lät en bärstol föra sig till värdshuset Gyllene Skinnet. Jakob hade, trogen det löfte han gifvit sin husbonde, icke ett ögonblick lemnat sin post. Han hade hela tiden suttit på den kappsäck, som inneslöt Rolfs hela förmögenhet, hällande en pistol i hvardera banden och färdig att gifva eld, ifall någon obehörig person skulle göra ett försök att intränga i rummet. Sedan Rolf bultat tre slag och enligt öfverenskommelse, tre gånger uttalat sitt namn, steg Jakob upp från kappsäcken och vred om nyckeln i låset. — Har någonting händt? frågade Rolf, så snart han kommit inom dörren. — Nej, ingen menniska har hörts af. — Godt. Nu kan du få gå och lägga dig, min gosse. Jag har inte vidare behof af dig. Jakob lät icke säga sig detta två gånger; han var rätt glad åt, att bli befriad ifrån ett ansvar, som förefallit honom mycket tungt, och