valierns kompani kommer att bli förlagdt!... Nå, låt oss höra priset nu herr major! — HFemtiotusen francs är väl det minsta man får bereda sig på. — Ah, tusan! utbrast Benoit. — TFemtiotusen francs! upprepade Rolf i en ton af djup nedslagenhet. — Något kan man väl hoppas få pruta? menade handelsmannen. — Omöjligt! ... Herr Cordaillac får sextiotusen francs, om han icke brådskar med att sälja; men naturligtvis vill han ha pengar så fort som möjligt, och det är derföre jag tror han måhinda nöjer sig med den mindre summa jag nyss uppgaf. — Då är det bäst att straxt slå affären ur hågen, sade Rolf. — NHvarför det? frågade Benoit. — Ni vet ju huru stor summa jag har att förfoga öfver; den uppgår inte till femtiotusen franes. — Nog vet jag det; men det gör väl ingenting till saken. ... Tror ni då att min affärsställning är så klen, eller mitt intresse för er så ljumt, att jag ej vill hjelpa er i ett fall sådant som detta. ... Jag hade sannerligen hoppats att ni helt öppet skulle säga till mig: Benoit, jag behöfver tiotusen francs, för att jag måtte få den glädjen svara, herr chevalier, här har ni dem. Rolf blef djupt rörd; han fattade Nicolas Benoits hand och tryckte den varmt. — Det är således öfverenskommet, återtog den sistnämnde. Ni begagnar er af mitt erbjudande? — Ja, (Forts.)