— Det är mer än sannolikt, fortfor majoren, att herr Cordaillac i närvarande stund förlorat äfven den återstående hälften af sitt arf, och om så är förhållandet, kan man taga för afgjordt att han följer sitt kompani för att kunna fortsätta att spela och sålunda möjligen komma på grön qvist igen. — Det kan man verkligen ta för gifvet, sade grefven. Menu efter min tanke böra vi med det aldra första sätta oss i förbindelse med baronen, för att icke detta ypperliga tillfälle att bereda vår unge vän en ljus framtid må gå oss ur händerna. — Jag skall uppsöka honom redan i morgon, genmälde majoren. — Ni vet då hvar han bor? — Ja, på hotell Malteser-korset vid BonsEnfans-gatan. — Ack, mina herrar, utropade Rolf, hvad ni äro goda emot migl!... Jag vet ej huru jag skall kunna bevisa er min erkänsla! — Huru högt brukar ett kompani betalas? frågade Nicolas Benoit. — Det är olika vid de olika regementena, svarade majoren. Olyckligtvis stå priserna högre vid Champagnes regemente än något annat. Det kommer sig förmodligen af den vackra uniformen, hvarvid, som man vet, unge män i allmänhet fästa så stor vigt. — Ack! inföll Nicolas Benoit, uniformerna vid ert regemente, herr major, äro ovädersägligen de smakfullaste och mest lysande som finnas! Vår unge chevalier blir visst oemotståndlig, när han får en sådan på sig! Jag beklagar de äkta männen i alla de städer der kerr ehe