Dagens Nyheter – 26 februari 1866, sida 1

Äfventyraren. Roman af förf. till ,Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. A.) — Herr chevalier, sade Benoit, här har jag så mycket kläde, att jag skulle kunna furnera minst tio kompanier; när ni blir kompanichef, så tänk på mig och tag här de varor som behöfvas för era soldaters ekipering.,. jag har ett lager blåa kläden af bästa qvalite... — Ni kan vara fullt säker på att jag ej skall glömma bort er, svarade Rolf leende. De inträdde nu i rummet innanför boden hvilket, såsom vi veta, var inredt med temligen stor lyx. Fyra kandelabrar fullsatta med tända vaxljus spredo ett klart sken öfver ett smakfullt dukadt matbord. Den dyrbara servisen föll Rolf genast i ögonen, men just då han öppnade munnen för att uttala sin beundran deröfver, blef han varse Esmeralda samt betraktade henne länge synbarligen öfverraskad och förtjust. Den unga flickan, som såg att hon till den grad ådrog sig Rolfs uppmärksamhet, smålog mildt och gjorde rodnande en djup nigning. — Herr chevalier, sade då Benoit i det han fattade Esmeraldas hand, jag har den äran att presentera min systerdotter för er... Jag har sagt er att hon är en rätt täck flicka; hvad tycker ni sjelf? — Åh! min bästa värd, mamsell är icke blott täck, hon är skön, gudomligt skön! — Det var roligt att hon behagar er, sade Benoit skrattande. Hon är eljest min enda arfvinge, förutsatt att jag inte gifter mig, och