Dagens Nyheter – 26 februari 1866, sida 1

MESECUSSSSSSSSSS ter framsattes en hel mängd utsökta rätter på bordet, och vår handelsman utropade: — Till bords, mina herrar, till bordst... Låt för all del ej maten kallna! Detta gastronomiska råd följdes genast, och sällskapet tog plats omkring bordet i följande ordning: Esmeralda hade Rolf på venstra sidan och grefven på den högra; majoren satt bredvid Rolf och Benoit sjelf emellan majoren och grefven. Medan de första rätterna serverades, iakttogs tystnad; man hörde endast slamret af knvifvar och gafflar. Rolf åt med strykande aptit, men hvar minut kastade han på Esmeralda en förstulen blick, hvaruti man tydligen kunde läsa en växande passion för den unga flickan. Då man sköljt ned maten med några glas madera, börjades samtalet: — Vet ni, min bäste herr Benoit, sade grefve Roland, det är en verklig njutning att äta middag på Gyllene Väduren. — Herr grefveu behagar smickra mig, mumlade Benoit med en buguing. — Alldeles ieke, svarade grefven, jag säger endast min tanke. Hertigen-regentens måltider stå efter den, hvartill ni inbjudit oss. — Åh! utbrast Benoit. — Är det inte också er mening, herr major? fortfor grefven. — Jo visst, svarade officern, som ät och drack så mycket han hann. — Och ni, herr chevalier, hvad tänker ni om saken? frågade Roland af Sylvera, i det han vände sig till Rolf. — Jag har på min ära ej bevistat någon supe i Palais-Royal och kan således ej vara kompetent domare i den smakfråga ni förelagt