Dagens Nyheter – 24 februari 1866, sida 1

J NN UMVÄLlLVU rr rt SR MA UVI I Då danska riksrådets folkting i förra veckan I öfverlade om anslagen till landtförsvaret afgaf riksdagsmannen Bille ewt mycket märkligt yltrande, hvilket väckt stort uppseende och framkallat lifligt bifall i Dåumark. Talaren berörde ej blott många detaljer af landtförsvaret, utan ingick äfven i en kritik dels af hela systemet och dels af konungens politiska och konstitutionella ställning till militärväsendet. Då samma fråga i nästa vecka här skall behandlas afständerin, torde det vara intressant att erfara hvad som i dessa hänsecuden blifvit yttradt uti riksförsamlingen i ett land, der förhållandena äro ganska lika dem hos oss, hvarföre vi meddela nägra utdrag af hr Billes tal. Om landtförsvarets inrättning yttrade talaren: Vår uppgilt måste enligt min mening vara att skapa en arme, som innefattar två bestånds delar, nemligen först och främst en liten, fast, väl öfvad, väl disciplinerad och med officerare rikligen försedd kärna, som kan utgöra den egentliga stående armön I vårt land; och vid sidan deraf en styrka som i krigstid kan sammansmältas med den lilla fasta kärnan, så att af de båda elementerna kan utvecklas en styrka, hvilken blefve i stånd att på ett annat och mera tillfyllestgörande sätt, än vårt landtvärn hittills förmått, försvara vårt fädernesland. Härtill fordras ej blott en ändamålsenlig organisation, utan framför allt en god anda inom armen, och hvilken specielt bör utgå från krigsministern och det högsta befälet. Men det är ej nog att ega en duglig arme och n passande flotta; vi måste derjemte ha våra finanser så ordnade, att vi, då kriget kommer öfver oss, ega det första, tredubbla vilkoret för hvarje krig, nemligen: pengar, pengar och ännu mera pengar. Det är nödvändigt att bela vår allmänna hushållning kommer på sådan fot, att vi ej allenast ba uniformerade och utrustade soldater samt sjögående fartyg, utan äfven nödiga medel — vare sig i form af kontanter eller kredit — att hålla armen och flottan i verksamhet. Talaren ingick i en temligen vidlyftig kritik öfver det omsvepsdepartement; som kallas generaladjutantsembetet och genom hvilket konungen har ett vida större iuflytande på militära mål än på andra. Tal kom härifrån in på den konstitutionella principen. Han sade: Att denna mellaninstans kunnat behållas, sammanhänger med en åsigt, som det är af högsta intresse att få undanröjd, nemligen att konungen står i ett aunat förbållande till armeån och flottan än till hvilken annan institution som helst i laudet. Det finnes en teori, som uttryckes så, att konungen är krigsherren. och denna teori är ytterst farlig i hvarje konstitutionel stat. Den har sitt egentliga hem i Preussen, och man behöfver ej påpeka de skadliga följder den förorsakat och dagligen ännu förorsakar der, ty hvarje dag som kommer lemnar nya bevis derpå. Den sammanhänger med den gamla böjelsen och den gamla föreställningen, som gjort mycken skada, att konungen ansett sig lufvudsakligen såsom militär, och denna föreställning fortfar ännu i denna dag. Om en blifvande regent lär känna sitt folks historia, om han blir förtrolig med dess lagstiftning, dess administration och statistik, om han blir bekant med statshushållniugen och andra vetenskaper som böra vägleda en regent — allt sådant anses för en sak af underordnad betydelse; men att han får lära exercera och kommendera, att han går igenom de militära graderna, blir löjtnant, kapten, major, öfverste o. s. V., och slutligen general, det är något som anses till den grad oundg vängligt, att man skulle slå ihop händerna af förvåning, om det en gång komme en konung, som icke uppträdde i militäruniform. En civilklädd konung, en konung i frack är ett underverk som man icke serdeles ofta får se, och likväl skulle det vara godt, om den svarta fracken spelade en något större roll hos konuugarne än uniformen. Denna teori om konungen såsom krigsherre och deuna förkärlek för det militära har här i landet funnit rik näring i generaladjutants-institutionen, och det är derföre mycket vigtigt och nödvändigt att så snart som möjligt få den afskaffad. Det blir dubbelt nödvändigt, då det blir en hvar klart, att det måste blifva en framtidsfråga, att i stället för en krigso-minister, som endast omfattar armen, och en marinminister få en verklig krigseller försvarsminister, hvilken förestås af en civil person; och bar den militära generaladjutants-institutionen varit farlig och olämplig i tider, då militära ministrar stå i spetsen för armen och flottan, så behöfver man endast obetydligt känna till den menskliga naturen och de menskliga förhållandena för att veta, att den skulle söka göra sitt inflytande mångdubbelt gällande, om en civil persou trädde i spetsen för hela försvarsväsendet. Det kan derföre icke fortfara såsom hittills; det måste ske en förändring i nuvarande förhållanden. Angående en punkt, om hvars motsvarighet här förr varit mycket tvistadt mellan regerin