Dagens Nyheter – 23 februari 1866, sida 2

Så talade herr Benoit. När han slutat, öppfades den täcka BEsmeraldas lilla mun till en lång gäspning. Den person som kallades grefven höll öfverläggning med munken, stadsbudet och ett par andra ledamöter af sillskapet. Detta rådslag varade några minuter, hvarpå grefven tog till ordet: käre Benoit, sade han, samfundet skänker er sitt bifall och förklarar att ni i högsta mått gjort er förtjent af fäderneslandet. — Rättvisa är mig gjord! mumlade Benoit med en min af innerlig tillfredsställelse. — Vi fatta fullkomligt er plan och gilla den. Det är nu endast fråga om att komma öfverens angående biomständigheterna.... Till en början kommer det att behöfvas pengar. — Ni är vår skattmästare, tag ur kassan. — Det vet jag just icke om jag bör. — Affären är säker... — Det fins inga andra säkra affärer, än de som redan lyckats... Men som ordspråket säger: den ingenting vågar, ingenting vinner. Vi skola väl anslå nödiga medel. Låt oss nu rådgöra om sjelfva utförandet af planen. — Mycket gerna. . I detta ögonblick reste sig Esmeralda upp. — Jag begär ordet, sade hon, — Ni har det, genmälde grefven. — Jag anhåller om tillåtelse att nu få aflägsna mig, emedan jag har vigtiga angelägenheter att uträtta 1 afton. — Något kärleksmöte, kan jag tro? — Det är möjligt; och som jag inte är behöflig hvarken för ötverläggningen om eller utförandet af det förslag, som är i fråga, så . (Barto Y