Dagens Nyheter – 23 februari 1866, sida 1

— Tall ni hände sevis be höfver mig, så kom i håg att ni alltid kan räkna på min tjenstvillighet. Om ni endast beger er till Grenetatgatan och frågar efter handlanden Nicolas Benoit, får ni straxt reda på mig. Alla menniskor i qvarteret känna mig och kunna anvisa huset, der jag bor. En slägt, som från far till son lefvat I Saint Denis öfver tre hundra år, är nog känd... Farväl vills vi träffas, herr chevalier. Och jag gjorde en rörelse likasom ville jag taga min hatt och gå. Den unge mannen hejdade mig. — Sitt er igen, herr Benoit! Iute har ni vil så brådtom, sade han. — Jo, det är icke så utan att jag har ondt om tid. — Jag begär blott fem minuter. — Näväl, jag stannar. — Herr Benoit. återtog chevaliern, sedan jag åter sait mig ned bredvid honom, ni är en ordhållig man, eller huru? Ja visst! — Ni lofvade mig nyss ett godt råd... Jag ber nu att ni skall uppfylla ert löfte. — Ni vill att jag skall säga er huru ni, efter min tanke, bäst torde använda era pengar. oo Ja... Den summa, jag har, utgör fyrtio tusen francs. oo Fyrtiotusen francs... Ar det allt hvad ni eger? — Ja; om jag inte skall räkna några juveler, som jag ej vill afyttra. Det är mycket litet, eller hvad säger pi? — Det är icke mycket; men med fyrtliotusen franes kan man dock börja något företag .-.