Dagens Nyheter – 22 februari 1866, sida 3

; Hvarj ehanda N y heter. Hemlängtan; hos en Jönköpingsbo som vistats i Stockholm, skildras på vers 1 bref till Jönköpings tidning: Ja, borta är bra, men hemma är bäst; Jag sakuar vårt Jönköpings trefnad. Jag saknar mitt hem, min fickformats-häst n , , Mitt hvardagslifs fridsamma lefnad. Jag Götbarnes hofrött saknar också... (I tidningar aldrig man ljuger!) Värt Schweizis jemväl, som bjuder uppå En flock af Modeller, som duger. Jag här uti Stockholm dagligen får Tre tidningar, stora i spridning; Dock ingen af dem ersätta förmår Vårt Jönköpingsblad eller tidning. Men fåfängt det är att uppräkna allt. Min hemlängtan skjuter ur brodden. Här är så förskräckligt ruskigt och kallt, Och alnshög på gatan är mådden. Till Jönköping åter skyndsamt jag far; Jag önskade redan jag såget; När Faust och Norma skådat jag har, Så far jag om måndag med tåget. sa Fn man son begagnar jernväg till körväg. På jemvägen, som går mellan Durham och Sunderland i England, inträffade nyligen en händelse som i sig sjelf är löjlig, men som kunnat hafva de beklagligaste följder. En körsven, vid namn Hugh Orr, anställd vid ett grufbolag, hade i Durham hemtat ett par tunnor talg och var på väg hem, men som han i Durham fått ett försvarligt rus, så insomnade han snart. På ett ställe vår landsvägen öfver jernbanan och i stället för att gå rakt fram vek hästen af in på banan; måhända tyckte han att der var bättre att gå än på den gropiga vägen. Körsvennen var emellertid så djupt insomnad att han ej ens vaknade af stötarna då hästen i Junk drog kärran öfver bavans sleepers. Så fortgick färden omkring en fjerdingsväg och den stackars köorsvennen anade ej i hvilken fara han befann sig. Andtligen förnam en banvakt det ovanliga bullret, och med förvåning såg han det fyrbenta lokomotivet. Han hissade genast stoppsignal, och det var i hög tid, ty passagerartåget från Sunderland kom i detsamma, och lyckades verkligen att stanna ungefär femton alnar från åkdonet. Vid undersökningen inför magistraten förklarade ordföranden att jernvägsbolaget var långt mera att klandra än den insomnade karlen, ty det vore bolagets skyldighet att underhålla ctt så stort antal vaktare, att en sådan händelse som den ifrågavarande vore omöjlig. Skeppsbott. Nyligen omtalades att ängfartyget London förgicks i Biscayabugten. Nu har åter ett stort skepp gått förloradt på samma ställe, under resa från Liverpool till Melbourne. Skeppet hette Wanata, om 1437 tons, och hade utom den 45 man starka besättningen 183 passagerare om bord. Under stormigt väder stötte det tillhopa med skeppet Queen of Beauty, fick en läcka och sjönk. Menuniskorna räddades af det andra skeppet och fördes till Plymouth. Kaptenen stannade sist ombord, och knappt hade han lemnat sitt fartyg förr än eld utbröt, som i förening med vågorna snart uppslukade Wanata. Ny art penseer. Till en galanterihandlande inkom för nägra dagar sedan ett ungt, elegant fruntimmer och begärde att få köpa en penste. Expediten svarade den sköna i de artigaste ordalag, att några sådana icke funnos lefvande, men möjligen nägra målade på en eller annan vacker sak. Då förklarade damen att det icke voro sådana penseer som man luktar på, utan sådana som äro glas uti och som man brukar sätta wtanpå näsan. Expediten förstod då genast hvad fruntimret behagade och tog fram en — pince-nez. IST fn AA ma OO Rn